Tja vad kan man säga om svenskar? Jo ganska mycket, både possitivt och negativt. Denna artikel kommer mest att handla om något negativt, dvs negativitet och egocentriskt kortsiktigt tänkande. Vi börjar med några konkreta händelser för att förklara min ståndpunkt.

Jag står på en stege och målar fönsterkarmar. Stegan står på trotoaren och jag ar med gulröda markeringsskyltar "flaggat" för fara. Inget konstigt här eller? Jo människors beteenden är mycket märkliga. Nu har jag inte frågat efter nationalitet eller uppväxt, men jag har bedömt efter utseende, och ibland även deras uttal. Jag ska ta några exempel vad vad som nänder kring stegen, helt i o kronologisk ordning.

* En dam med hund går fram till stegen, tittar länge på mig, medans hennes hund undersöker min öppna färgburk, som jag ställt mitt under stegen. Efter en stund går hon en bit bort och utbrister. "Ja det var tur att min hund inte fick färg på sig, för då skulle du få tvätta honom" och vandrar sedan vidare. - Ursäkta språket, men VA FAN TROR HON? Jag blev helt mållös, vad ska man säga... håll koll på din jävla hund kärring.

* Många ignorerade mig som jag inte fanns och steg raskt förbi mina rödgula skyltar och rakt under stegen. Några (läs ganska många) stannade till någon meter efter dom passerat, vände sig om "Det var tur för dig att du inte spillde färg på mig" - ??? Vad säger man, suck, är jag i samma släkte som det där?

* En av de bästa var mannen som stannade innan avspärrningen. "Här får du inte stå och måla på en stege, du tar plats på trotoaren, den är säkert olagligt att stå på en stege. Men kan ju inte komma förbi utan att nästan gå ut i gatan. Det är säkert för dyrt för dig med en ställning." - Igen VA FAN TROR HAN? Att om jag hade byggt en ställning att det skulle bli mer plats? Trotoaren på det stället är ung 1 meter bred, och skulle jag byggt ställning skulle jag varit tvungen att stänga hela trotoaren. Min lösning måste väll vara bättre? eller?

* Sedan har vi dom som stannar upp och klagar. "Vet dit fack av att du jobbar på stege?" "har du försäkring för det där?" "Du borde snacka med din arbetsgivare om att bygga en ställning, det är bättre" Nej vad säger man? Nej din idiot, mitt fack vet inte av detta, mest på grund av att jag inte är med i ett fack, och min försäkring täcker inte detta för jag har ingen försäkring och ja jag pratar med min arbetsgivare (läs mig själv) varje dag för jag får ju inga andra vettiga att parata med!", Det som skrämmer mig är att dom tror verkligen att dom är snälla. Men kan inte dessa typer bara fara åt helvete, men dereas försäkring täcker nog inte de brännskador dom får i skärskelden.

Listan kan göras mycket längre, men jag ska gå in på rubriken, svenskar - världens sämsta folk? Alla i ovanstående fall har jag bedömt varit "rena" svenskar, svenska föräldrar, svenska värderingar, svenskuppfostran osv, då kommer vi in på invandrar kategorin. Där ser bemötandet lite annorlunda ut. Det enda jag har hör från förbipasserande är saker i stil med "Hej kompis på stegen vad fint du gör", "Det är bra att du fixar lite, skulle alla bry sig om sina hus som du skulle vi få en vacker stad"

Och det som jag inte tycker om i sammanhanget, är att nästan samtliga, oavsett ålder, av de med invandrar bakgrund säger något possitivt, och under flera dagars tid så har jag sök possitiva saker hos svenskarna, och majoriteten ignorerar mig (och stegen, avspärrningen mm) resten säger något negativt.

När jag har stått där och jobbat på min stege har jag faktiskt börjat att tycka illa om svenskarna, Hur kan ett folk bli så fel, så negativa? Efter ett samtal med en kompis tidigare i dag kom vi in på svaret på frågan lite. Och att det beror på vår uppfostran är ju givet, men det är våra moraliska och etiska regler som är felet. Som han sa, vi svenskar gör inga fel så länge som vi inte blir påkommna, och blir vi påkommna kan vi alltid skylla på något så att vi blir offret?

Tja det där lät lite vagt, men ett konkret exempel från hans sons dagis. Vi kallar hans son för Mille, för enkelhetens skull. Mille blev knuffad, ingen såg det, Mille blev nypt av samma unge, ingen vuxen såg det heller, Mille blev knuffad igen, då blev Mille arg och slog till förövaren, så började gråta och dagis personal kom. Mille får bannor, men skyddar sig (som vi är lärda att göra) - "Men han började" killen som faktiskt började, erkände att han började, men han grät ju, så han var fortfarande offret, och Mille fick mer bannor!

Vad är sensmoralen i detta? Jo två saker.

Först, vi söker att alltid bli offer, för då kommer samhället att ta hand om oss, vi lär oss redan från dagis att peka finger, "men han då", Som de som skäller på mig för jag tar upp plats på trotoaren, jag kanske gör vad dom vill göra men inte orkar, men istället för att se till sigsjälv och erkänna att det är dom som felar, skjuter fram sin fönstermålning, så pekar dom finger och säger att jag inte få ha en stege på trotoaren, alltså skapar dom ett offert av sigsjälva genom att göra mig till martyr för det som är rätt. För om han inte få stå på en stege (för han tar plats...bla bla..) så kan ju inte jag stå på en stege! Kvinnan med hunden vet att det vore rätt att dra till sig hunden så den inte får färg på sig, men istället gör hon sig till offret och mig till boven, för då behöver hon inte vara sträng mot sin lilla hund.

Sedan, jag sa ju att det var en dubbel sensmoral i dagis historen. Det är lätt för er som läser detta att säga "men där gjorde dagis fröken fel, hon skulle.... bla bla bla.." Men när situationen uppstår så reagerar de flesta på samma sätt som dagis fröken, vi tar hand om det senaste offret, inte det första. Vi akkumulerar inte våra straff, dagligen lägger åklagare och polis ärenden för att, Citat från DN: "Åklagaren lade därför ner åtalet mot honom eftersom detta nya brott inte skulle ökat det straff han redan var dömd för."

Vi svenskar är specialister på vad jag kaller huvudverkstabletter. Vi försöker att lindra symtomen iställer för att bota sjukdommen.