Vad vill jg med mitt liv? Igentligen är jag ganska patetisk, vilsen och helt ute och syklar. I kväll ringde mitt ex upp mig och berättade att hennes nuvarnde hade friat och hon hade sagt JA. På något sätt har jag levt i tron att det skulle bli vi två igen någon gång. Det var ju jag som kastade ut henne för nästan tre år sedan. Jag brukar säga till dom som frågar att jag inte ångrar något beslut jag tagit i mitt liv - trots att det är totalt sönderkört i spilror. Men det är en ren lögn. Jag har alltid och kommer förmodligen alltid att ångra att jag kastade ut henne.

Att leva med ett brustet hjärta har jag gjort förut, men de gångerna har jag kunna fly undan, ignorera problemet och gått vidare. Men nu snart tre år efter separationen så kan jag inte gå vidare, tänker fortfarande på henne varje kväll innan jag ska sova, saknare henna varje morgon när jag vaknar. Det hela späds på minnst en gång i veckan när vi växlar barn. Ja vi har två barn tillsammans som bor växelvis hos mig och henna vert annan vecka.

Om någon av mina strul de senaste åren läser detta så får jag be om ursäkt, men ni har varit substitut för min stolthet. Jag har aldrig tänkt på er inte ens i sängen. Tro mig, jag har försökt, men mitt hjära tillhör någon annan som nu valt att spendera sitt liv med någon annan. Hennes val? Eller mitt? Det var ju jag som kastade ut henne, så det kan ju inte vara hennes. Hon försökte tillochmed komma tillbaka til mig under första månaderna, men... min stolthet sade ifrån, sade nej, jag hade gjort mitt val, och hennes.

Fan vad jag är patetisk, varför ska det vara så svårt att släppa taget om någon? Är det här mitt öde, att se henna i alla jag möter, att välja ensamhet istället för någon att dela vardagen med?

Vad gör man? Mina vänner som känner mig vet inte vad jag tycker, och känner, jo kanske lite, men inte riktigt hur illa det är. Mina arbetskolegor tycker säkert att jag är överflörtig mot allt och alla och verkar stöta på dom och deras vänner, men faktum är att jag skulle inte vilja ha någon av dom. Det har snarare varit så att jag har varit säker på vad jag velat så att jag har levt i tron att jag har kunnat bete mig hur som hellst utan att behöva följa upp min anspeglingar.

"Vem är mannen där i mitten, han i hatten utan hår? Vem är mannen där i mitten, kan ingen be honom att gå?" Det är ungefär så jag känner mig just nu, känner mig dum inför mitt eget ego. 
För er som lyssnar på Lemarc i bland, ta och lyssna på "Mannen i mitten" så får ni en inblick i hut jag definerar mig själv just nu.

Att jag inte kan glömma. hur gör man? Jag vet inte har försökt i tre år. TRE ÅR, jag vill bara skrika. Men vad ska jag skrika, det vet jag inte, jag vet inte mycket längre. Mitt liv har på något navit sätt gått ut på att vänta. Vänta på vad, på att hon ska bli singel igen så jag skulle kunna komma krypande tillbaka? Lite väl navit tänkt. Men på något knepigt sätt har jag, som normalt brukar ha svar på allt som alla andra frågar mig, inget svar på mina ega problem. Till någon annan skulle jag sagt "Gå vidare, glöm henne" Men jag lyssnar inte på någon. Och jag talar inte med någon, så ingen VET hur jag känner och tycker.

Masken som jag satt på mig, en självsäker individ, men svar på alla livets frågor. Har förmodligen hjälp fler människor genom sina problem och konflikter här i livet än många andra stöter på. Men jag kan inte hantera mitt eget liv, eller mina egna känslor. Vad gör man?
* Glömmer? - har provat det i trå år, funkar inget vidare.
* Skaffar substitut och glömmer? - Har provat det med, och det blir svårare och svårare att hitta ett substitut då jag ledsnar på mig själv att se henna i dom hela tiden.
* Lever i celibat? - tja, det har jag oxå provat och där är jag nu.

Nej, jag saknar svar, det känns just nu som jag har provat de möjliga lösningarna, det är snart dags för de omöjliga lösningarna - vilka de nu är?

Nej nu är det dags att sova, barnen ska på fritis/dagis om några timmar så jag ska försöka få lite sömn, sova på saken - igen, försöka bli en hel människa - men efter beskedet i dag känns det som det är en utopi som jag aldrig mer kommer att få uppleva - Godnatt!